Havrekex

Det är höst och jag är utanför ekorrhjulet. Jobbar bara en dag i veckan i ett helt år. Vilken lycka! (Senare planerar jag att gå upp i arbetstid till 40%, det känns också helt okej). På morgonen kan det hända att jag vaknar och ser sol utanför fönstret. I kroppen höstlängt. Då kanske jag tänker: idag känner jag inte för att tvinga mig till något eller skynda. Jag kan spara mina göromål till eftermiddagen.

Så jag går ut. Känner på hösten. Känner min egen kropp i hösten, känner hur de möts. Jag tror jag börjar närma mig något som kan kallas meningen med livet.

Eftersom jag jobbar lite har jag inte mycket pengar. När jag ska på kalas tar jag med mig något som naturen har gett mig för gåbortpresent, så här års är det ofta lite äpplen eller plommon, eller kanske krusbärsmarmelad med ingefära. Sånt som går att plocka i närheten blir ofta mycket fina presenter. Ibland när det kommer gäster vill jag bjuda dem på något gott och lite lyxigt. Idag blev det en blomkålssoppa med havregrädde och små gröna linser att strö på, och havrekex till det. Väldigt billigt med havrekex, och enkelt också.

Ungefärliga ingredienser:

• 5 dl havregryn
• 2 finhackade äpplen eller 1 näve russin
• ca 1/2 – 1 dl solrosfrön
• 1/2 tsk kanel
• 1/2 tsk kardemumma
• salt att strö över

Börja med att koka havregrynsgröt, eller använd sådan som blivit över. Den ska vara ganska lös, om den kallnat så häll på lite vatten och koka upp igen. För två plåtar går det kanske åt ca 5 dl gryn. Släng i en näve russin (eller finhackade äpplen, varför tänkte jag inte på det?) och en näve solrosfrön. Med receptet är det inte så noga, jag skulle tro att det här går bra med vilken gröt som helst utom möjligtvis risgröt. Kanela och kardemumma ordentligt, det ska vara starkare smak än på frukostgröt.

Bre ut gröten på ett bakplåtspapper på en plåt, så tunnt som möjligt utan att det blir hål, pappret ska inte synas. Mal över lite grovsalt med en saltkvarn eller strö över flingsalt.

Grädda i ugnen på 150 grader i ca 30 min. Om du har varmluftsugn är det perfekt, det har vi här i huset som vi hyr, i den värsta lyxspisen en kan tänka sig. Utan fläkt i ugnen går det bra att öppna ugnsluckan lite kort då och då för att släppa ut lite vattenånga.

Efter 30 minuter borde kexen vara klara, ta ut och klipp dem i rutor innan de torkar och ugna sedan lite till så att de blir riktigt torra och krispiga.

Jag är inne i en årlig björnperiod, det betyder att min kropp vill gå upp i vikt inför vinteride. Det händer varje år och jag svävar i omättlig hunger ända tills jag fått en rund liten björnmage att dra omkring på. Sedan går jag långsamt och utan bantningsförsök ner hela extramagen under året, för att i augusti börja hungra igen. Förut strävade jag emot men nu har jag accepterat. Det är såhär min kropp vill ha det och skönhetsidealen får stå åt sidan. På grund av björnmagens omättlighet åt jag ca 20 havrekex, och pyntade med lite upphittat cashewsmör från sommarens Berlinresa, som stod längst in i skafferiet och väntade på ett högtidligt tillfälle. De var jädrigt goda, alla 20.

Antiinflammatorisk lokalsmoothie

Där utanför, i regnet, syns smoothiens mamma äppelträdet.

När det kommer till frukt är jag fasen sverigedemokrat. Det ska va SVENSKT å så ä dä mä dä. Å är det inte svenskt så kan det få vara danskt eller kanske tyskt. Drabbades av min nationalistiska insikt nyss när jag var på ett forum och någon tipsade om en grön somothie med spenat och ananas. Fick en chock. Tänkte: ”ananas i september? ??? det är ju för i helsike äppelsäsong!”

Nej, nej nej, inga invandrade exotiskheter i frukthyllan så länge det är äppelsäsong. Det är sinnessjukt, där går gränsen, där finns det faktiskt en gräns som över huvud taget är relevant. Och den gränsen handlar om expoatering av utlänsk jordbruksmark och kassa löner, miljöskadliga flygtransporter och att ta vara på det vi har här hemma.

Så. Här är recept på en sviiingod smothie med lokalproducerat och antiinflammatoriskt som ledord.

• 3 fina svenska äpplen
• 1 stång stjälkselleri
• 1 mellanstor morot
• 1 bit färsk ingefära (välj storlek lite själv beroende på hur starkt du gillar. Stor som ett jätteblåbär – mellanstarkt, stor som ett fett krusbär – jättestarkt)
• 3 tsk nyponskalmjöl
• 1 liten bit färsk gurkmeja eller 1 tsk torkad

Kör helst äpplen och morot i en juicemaskin aka råsaftcentrifug om du har en. Har du inte så spring för guds skull inte och köp (det vore sämre än 100 ananans), utan kärna ur äpplena och dela i bitar, hacka upp moroten grovt och samma med sellerisjälken. Utan juicemaskin: fyll på med ca 3 dl vatten. Med juicemaskin räcker det med 1 dl vatten. I med allt i en blender och kör ganska länge. Det blir extra gott om det är finfinfördelat.

Sockerfria saltlakritskuber

Det här godisaktiga mellanmålet passerar under rubriken vegansk lchf-dessert, vilket både känns bra och dåligt. Jag har fortfarande en grej med den där djurfientliga smörätardieten. Visste ni att en ko-mamma står och skriker i två dygn i sträck när människorna har tagit hennes barn för att kunna ta mjölken till sina lattemuggar och frukostyoghurtar? Det fick jag lära mig av Sam som jobbade på gård i somras och som jag nu är veganhandledare åt. Jag är mäkta stolt! Har alltid velat vara veganhandledare. Tänk att få guidea någon i denna känsliga och livsförändrande process. Lära ut alla smarta livshack och genvägar och känna gemenskapen växa. Sam har i och för sig redan varit vegan i två år så såvärst livsförändrande blir det nog inte för hans del. Varför är det över huvud taget jag som är veganhandledare åt honom och inte tvärt om? Måste kolla upp det. Kanske beror det på att han är 10 år yngre och inte har bott i Sverige på ett tag? Ett helt obegripligt argument förstås, eftersom Sverige inte kan påstås vara ett särskilt progressivt veganland. Jag har nog blandat ihop det. Det är Vegan-i-Sverige-handledare jag ska vara. Jag ska lära honom allt jag kan: Astrid och aporna, goodstore, biofood, Vegourmé. Klart! Så enkelt är det alltså. Det var för övrigt också Sam som tipsade mig om vegansmöret som jag länkade till i förra receptet. Hm.

Jag ska alltså få en veganhandledare. Hurra! Tänk att ÄNTLIGEN få någon som vägleder mig i denna känsliga och livsförändrande process.

Lakritskuberna har jag i alla fall inte lärt mig av Sam utan av Kamelen från Bagis. Receptet, om du vill ha många kuber:

• 1 dl cashewnötter
• nästan 1 dl tahini, den hårdare sorten*
• 1/2 tsk salt
• 1 tsk lakritspulver
• 1 knivsudd vaniljpulver
• blåa vallmofrön om du har (det hade inte jag)

Mixa cashewnötterna i matberedare, ha i resten och mixa tills smeten är degig. Forma till kulor eller tärningar, ganska små för det är mycket smak i de här rackarna trots att de inte innehåller någon sötning. Jag rullade dem i lakritspulver men det blev nästan lite för starkt även om det blev snyggt. När kamelen gjorde dem så tror jag hon hade haft i lite kokosolja också i receptet, och rullat dem i blåa vallmofrön. Det var mäkta vackert! Och gott med det krispiga. Svarta sesamfrön kan nog också vara fint att dekorera med, men en kan ju undvika att springa till affären i onödan.

Det här receptet blir det alltså väldigt många kuber av, går lätt att halvera det och ändå kunna bjuda sig själv och en vän på fika.

*Det finns två sorters tahini. Den ena är rinnande och beige/ljus och är gjord på skalade sesamfrön, den brukar traditionellt användas i hommus och köps nästan alltid i beige plastburkar med färgglatt lock. Den andra är fast i formen och brun, gjord på rostade sesamfrön med skal och sedan mixad. Den kommer ofta i glasburk (eller stor vit plasthink om det vankas storpack), och kan enkelt bres på smörgås utan att rinna av. I Israel vispas den mörka (eller den ljusa) tahinin med lite vatten så att den blir fluffig innan den serveras som tillbehör eller pålägg – rekommenderas.

Vegansk, glutenfri paj med jordärtskocka och nötsmör

Vidden av att ha lyckats skapa en paj som är både glutenfri och vegansk, och samtidigt inte lika torr som summan av kristdemokraternas familjepolitik och ett riktigt gammalt bovetebröd, kan bara till fullo förstås av de 0,02% av befolkningen som lever under liknande kostförhållanden som mig. Men jag säger er, jag har lyckats med ett stordåd!

Att bli glutenkänslig var inget jag planerade när jag började experimentera med minskad mjölmängd för några år sen, och jag vet att låtsasglutenallergi är lika inne som harrypotterglasögon och ängslig pragmatism bland storstädernas hipsters. Men jag kan inte rå för det. Sist jag provade att äta mjöl var när jag glatt satte i mig en världsberömd falaffel i Paris i vintras, och sen sket jag som en galning i 10 dygn. Det är till att uthärda skammen kring att mjölkänslighet är överklass och PK. Jag bara har det, fastän jag inte varit hos doktorn. En bonus är att mina före detta söndersportade knän numera går som smort och utan tendens till pensionärsstämning. Jag rekommenderar låtsasglutenallergi till alla som känner sig gamla och rostiga, kan vara värt att testa för att se om kroppen känns 15 år yngre på lika många veckor. Det är värt det även om omgivningens akademiker sneglar på en som om man vore värsta sortens foliehatt.

Nu när vi rett ut detta kan vi alltså börja gå in på hur jag gav mig ut på ett annars så overkligt avancerat upptåg. Jag började med att tänka igenom varför paj egentligen är gott, och kom fram till att det är: mjukt, milt, salt och fett. Dvs samma saker som gör nästan all mat god utom den som istället är krispig, mild, salt och fet eller möjligtvis krispig, stark, salt och fet. För att skapa en god paj behövs därför mycket fett och något syrligt, kombinerat med lite milda men ändå speciella smaker. Jag valde nötter, jordärtskocka och citron som vapen och lånade inspiration från en glutenfri tv-paj på en receptsida. Här kommer resultatet, det blir en stor paj till 6 personer. Ta lite mindre av allt om du har en lite mindre pajform.

Glutenfri pajdeg

• 4 mellanstora kokta och lite svalnade potatisar
• 2 dl majsmjöl
• 50 mjölkfritt margarin (använd kokosolja eller egengjort vegansmör om du är margarinhatare)
• 1/2 tsk salt

Mosa potatisen och rör ihop med det andra. Tryck ut i ett pajskal och förgrädda i 15 min på 225°C.

Fylling 1 – grönsaker

• 2 hackade gula lökar
• 1 ask champinjoner i fjärdedelar (ca 200g)
• 1 liten påse jordärtskockor
• en skvätt tamari (glutenfri soja) och kanske rödvin

Fräs den hackade löken och champinjonerna i lite olja i en panna, när löken börjar bli glasartad skvätter du på tamarin och det eventuella vinet och fräser några minuter till. Skala jordärtskockorna, dela på mitten och skiva halvorna. Strö ut alltihop i det förgräddade skalet. ( I pajen på bilden är det också broccoli, jag experimenterade lite innan jag fick till det. Tänkte det skulle vara fint med lite färg men det blev det inte, och inte lika gott heller. Önskas färgtema är svenskodlad tomat en bättre idé. Spansk tomat är lika med döden, köp ej.)

Fyllning 2 – smet

• 2,5 dl kikärtsmjöl
• 3 tsk no egg
• lite salt
• 2,5 dl vatten
• 2 msk olja

Vispa ihop torrvarorna med vatten och olja, det ska vara tjockt som en pannkaksmet. ”No egg” är vegetabilisk äggersättning i pulverform och består av olika sorters stärkelse, jag tror det är potatismjöl, tapioca och något mer. Om du inte får tag i det tror jag det kan bli lika gott med en halv silketofu som mixas ner i smeten. Ta i så fall lite mindre av kikärtsmjölet. Med kikärtsmjöl är det viktigt att tillaga tillräckligt länge, annars smakar allting metall.

Ställ in pajen i ugnen och grädda i 10 minuter. Gör under tiden fyllning 3.

Fyllning 3 – nötsmör

• 2 dl macadamianötter (cashew+valnöt funkar också men madadamia blir bäst)
• 1 hel liten eller en halv stor pressad citron
• en nypa salt
• en skvätt olja (det blir fetare och godare om du tar mer olja men utgå från minst 2 msk)
• en skvätt vatten

Mixa nötterna med citron, salt och olja med antingen mixerstav eller blender. Jag slarvmixade så att det blev lite hela nötbitar i. Späd med lite vatten i taget tills konsistensen är bredbar och mjuk, ungefär som potatismos. När pajen har gräddats med fyllning 1&2 så att kikärtssmeten stelnat någorlunda, ta ut den och bre på fyllning 3. Grädda högt upp i ugnen i ca 4 min till, så att nötsmöret får lite färg. Sen är den het och färdig att njutas.

Jag har fått i hemläxa av min nya miljövän Piraten att dricka lite mer alkohol för att spänna av artificiellt och eventuellt också för att inte vara så satans duktighetspräktigt nykter hela tiden. Sagt och gjort serverade jag pajen med vitt vin på en onsdagkväll och det gick bra. Kände mig duktig för att jag gjort läxan så snabbt. Fan.

Bokashiströ!

Mmm, vad är nu det här för gottigotti som den där Kali har svängt ihop? Inget, ha, det är lur och går inte att äta även om det ser vackert ut i solen. Idag testade jag att göra eget bokashiströ, och varför jag gjorde något som är så svårt att uttala om det ändå inte ska förtäras är den naturliga frågan som följer. Här kommer den långa versionen (för den korta versionen för dig som bara är ute efter ett recept på bokashiströ, scrolla ner ca 1 meter så kommer det).

Vi har, som det knappast undgått någon, några ganska oroväckande problem med miljön. Det mesta i media handlar om global uppvärmning, växthuseffekt och klimatkris, och delvis är det ju därför den här bloggen finns till (förutom djurrätt och andra uppenbara skäl till att äta god vegomat). Men! Växthuseffekten är det inte enda problemet som hotar vår överlevnad. Precis som i en riktigt bra actionfilm tornar det upp sig ett nytt problem så fort man tror att man kan andas ut vid sin veganska frukosttallrik i en inhägnad av solceller och ekologisk bomull. I det här fallet rör det sig om något så anspråkslöst som matjord. Vi börjar med lite grundläggande jordfakta, om du är typ miljövetare, bonde eller mineralnörd kan du gå vidare direkt till ^_^.

Jord är det tunnt lager som ligger på jordskorpan och består av en blandning av mineraler, kol, vatten, luft (jo faktiskt, bra jord är fluffig och full av luft) och lite annat. I det lagret kan mikroorganismer, smådjur, larver, svampar och växter trivas och ha sin vardag. De hjälps åt att hålla jorden i form, och när saker dör ovanpå jordlagret tar ett team över och omsätter det döda till frisk fin jord. Vanliga odlingar idag är det som kallas för monokulturer, vilket betyder att det odlas en och samma gröda i långa rader. Det är inte särskilt bra, eftersom växter i naturliga tillstånd gillar och tar hjälp av varandra för att t.ex. skrämma bort fiender, utbyta näringsämnen och annat. I en monokultur måste vi hjälpa växten att överleva artificiellt och det görs ofta med gödsel och kemikalier, oekologiska eller ekologiska.

För att så grödor plöjer vi i regel marken. När marken är plöjd är den brun och naken, det kan liknas vid ett sår på huden. När det regnar på brun jord spolas viktiga mineraler och näringsämnen ut i bäckar, åar, sjöar och hav, på samma sätt som blodet skulle rinna ut om vi duschade med varmvatten på ett blödande sår i huden. Jorden gillar förstås inte att vara naken, och försöker genast att reparera sig genom att låta ogräs ta fäste och skapa rötter. När rötter och blad täcker jorden behålls mycket mer av näringsämnena när regnet kommer. Människor har dock märkt att ogräset konkurrerar om energin med de växter som de planterat för att få mat. De försöker ta bort ogräset på olika sätt, genom att dra upp det eller spruta gift. Människorna tänker att det är bra att jorden är naken, då blir det mer avkastning. När avkastningen är redo att omvandlas till cash, skördar människorna och skickar iväg grönsakerna långt bort till någon som har jobbat med Något Annat Viktigt, som att till exempel lära barn att räkna, sälja mobiltelefoner, göra hjärt- lungräddning eller renovera någons kök. Alla äter av grödorna i direkt form (vegansk mat) eller indirekt form (vegetarisk eller köttbaserad mat). Sedan blir de bajsnödiga och går till ett litet rum som är kopplat till vattensystemet. Människor tycker i modern tid att det är otäckt med bajs i alla former och avlämnar sin näringsrika kompost på ett hygieniskt vis så att den kan gå till reningsverken och sedan bli rötslam eller hamna i havet.

Slutsats: den mesta delen av näringen i jorden försvinner ut i haven. Antingen direkt, genom regn, eller indirekt, genom människomagar och avloppssystem. Konsekvenserna blir två: haven blir övergödda och jordarna töms på näring och försvinner. WWF har räknat ut att av all matjord som fanns för 150 år sedan har hälften försvunnit. Förutom näringen försvinner också mycket av livet i jorden som annars arbetar för att hålla den mjuk och bra för växterna. Konstgödsel är den kortsiktiga lösningen som tyvärr inte alls ger något liv åt jorden utan bara som tillfällig dropp åt plantorna, som kan överleva i den döda jorden och suga i sig ytterligare näring som sedan transporteras bort.

^_^

Det här är ju såklart jättedåligt. Jättejättejättedåligt, faktiskt. Hela systemet är ur balans och gör vi inget åt det kommer det bli sämst. Fick du klimatångest nu? Ber om ursäkt, men håll ut och läs vidare, för här kommer lösningarna.

Lösning 1: sluta ha monokulturer, sluta använda traktor och täck jorden med t.ex. löv, gräs, halm eller något annat för att slippa ogräs utan att näringen regnar bort. Om du, trots att det är statistiskt näst intill omöjligt, är bonde och läser det här tänker du nog: Hur i HELSIKE ska det gå till? Stockholmaren snackar goja, vill hon gå med böjd rygg och odla för hand va den lilla stintan, hon skulle testa i tre dagar och sen är hon sjukskriven för alltid!

Jag vet, förlåt bonde, det ÄR helt orealistiskt om vi ska leva som idag. Oljan som driver alla jordbruksmaskinerna gör 100 personers jobb med en enda människa möjligt, och får vi inte använda alla de där maskinerna går det inte ihop. Men om alla hjälps åt genom att odla lite ditt och datt på egen hand så behöver det inte bli så jobbigt som vi tror. Med hjälp av smarta principer kan människor både på landet och i städer hjälpa till med att skapa en stor del av sin egen mat. En fördel med det är också att de har sitt bajs i högsta hugg och under säkra former kan det komposteras och återföras direkt på planteringen (man brukar ha 2 år och 2 komposteringsomgångar som säkerhetsmarginal här). Och då kommer vi in på lösning 2: Kompostera hushållsavfallet (matrester och skit) och låt det återgå till jorden. Då sluts kretsloppet.

Är du fortfarande vaken? Hepp! Då ska vi äntligen fokusera på bokashin!

Bokashi är nåt som kallas för effektiva mikroorganismer som kan sprayas bland annat på komposten. Den hjälper till att bearbeta och syra matavallet. Efter två veckor kan det grävas ner i jorden och agera supernäring, och efter ett par månader kan den som vill gräva upp det igen och har då en fin näringsrik kompostjord att plantera i. En fördel med bokashi utöver att det går snabbt och är nyttigt för jorden, är att den inte drar till sig så mycket skadedjur som det skulle kunna göra att gräva ner matavfallet direkt. Råttorna och de andra verkar inte tycka det är lika smarrigt när matresterna är syrade (fast jag har sett ett foto på en räv som snikade åt sig lite en gång). Det tillsätts antingen i flytande form genom en jäst spray, som så vitt jag har förstått det tappar effekt efter några veckor eller månader och då måste jäsas om, eller ett strö som består av mikroorganismerna som istället fått jäsa i vetekli, och då är hållbarheten mycket lång.

Idag gjorde jag alltså eget bokashiströ, eftesom det är rätt dyrt att köpa i affären. Jag följde det här receptet, och skriver bara ner det här för att mängderna i det är ofantligt mycket större än vad någon kan tänkas vilja koka ihop i sin egen lilla källare. Jag använde:

• 6 paket kruskakli á 350 g. Motsvarar ca 11 liter, men mät för säkerhets skull med litermått.
• 11 dl vatten
• 11 cl (liiite drygt 2 tsk) EM (alltså Effektiva Mikroorganismer som kan beställas på nätet eller köpas t.ex. vid källtorps trädgårdar
• 11 cl melass (köps tillsammans med EM)

EM + melass blandas i ljummet vatten, mellan 20 och 30 grader, och därefter joxas det ihop med kruskakliet. Ner med det hela i en hink, jag hade en som jag fått på en restaurang och som tidigare innehållit 10 blygsamma kilo garam masala. Har man inga shyssta restauranger i närheten som producerar sopor förmodar jag att det går precis lika bra med en nyproducerad tiolitershink med lock. Låt det hela stå och jäsa under tätslutande lock i 4-6 veckor i 15-20 grader (snabbare om varmare), öppna då och då för att släppa ut luft och känna på lukten om syrningsprocessen är igång – det ska lukta syrligt och starkt och kanske inte jättegott så du kan ju skippa att öppna i finrummet strax innan söndagsbjudningen ska börja. Heja och lycka till med att rädda jorden!

Blomkålsris- och pestosallad

Tidigare i somras spenderade jag 12 ljuva dagar på buddhistiskt kloster i Frankrike. Kloster för tankarna till något väldigt strikt och tråkigt, och dessutom får jag alltid en känsla av att frysa när någon säger kloster. Kalla stenbyggnader utan uppvärming och gråa människor som går med klonkande steg i gråa korridorer. Men så var det inte där jag var. Alla var mycket glada, fokus var förutom meditation också på social samvaro och gemenskap. I stort sett handlar det hela om att njuta så mycket som möjligt av enkla saker nuet, som till exempel att andas, dricka vatten, gå, sjunga och äta. Nunnorna var ganska busiga, en kväll stannade de till exempel uppe för länge och spelade pingis på en veranda och samma kväll försökte de hetsa min favoritsyster till att rappa inför de andra. För att träna att verkligen äta när man äter var alla måltider helt eller delvis under tystnad. Tugga många gånger långsamt och känn vad du äter, var instruktionen. Jag skulle kunna skriva ett helt bokkapitel om bara den upplevelsen, det gav helt klart ett djup till dimensionen ätande. För det första så blev jag medveten om att jag alltid annars äter för snabbt och inte känner när jag blir mätt. För det andra upptäckte jag tjusningen med olika konsistenser. För det tredje fattade jag hur lätt det är att bli glupsk och äta för mycket. Efter några dagar där på klostret förstod jag för första gången i mitt liv varför folk håller på med rawfood. Alltså jag vet, jag har ju hållit på med det själv hur mycket som helst, men det har mest varit för att det är skojigt att experimentera med vanliga ingredienser på ett nytt, husmanskostfientligt sätt och se vad som blir annorlunda. Men nu när jag åt i full närvaro var det som att jag började undvika den kokta maten allt mer. Det kändes som att jag och de råa grönsakerna passade så bra ihop. Deras DNA till energi i mina celler. Tanken på hur vi evolutionerat fram varandra i ömsesidigt beroende. Tomater skulle inte vara som de är om det inte vore för våra förmödrars envisa planterande av de finaste sorterna, och vi skulle inte kunna äta tomater om det inte vore för deras envishet att växa och växa. En liten relationsupplevelse vid middagsbordet.

Nu är jag tillbaka i vardagen och har börjat glufsa i mig maten som en vanlig svensson igen. Man är ju inte mer än människa, även om boddhisattva skulle vara fräsigt att få skriva in i CVt en vacker dag på ålderns höst.  Men minnet av dansen med de nyskördade och okokta växterna fick mig att testa en ny råmaträtt som blev tillräckligt god för att motivera käkarna att sakta ner på tempot och sinnet att stanna i upplevelsen.

För typ 3 personer:

• 1 stort blomkålshuvud
• 3 tomater
• 1 burk pesto (Finns vegansk på hälsokosten eller så går det bra att mixa ner en kruka basilika med olivolja och pinjenötter. Budgetvariant: fryst basilika + lite rostad mandel istället.)
• 1/2 gurka
• 1 dl solrosfrön
• två nävar naturella cashewnötter
• en liten påse bladspenat
• 1 pressad citron
• olivolja, örtsalt, cayennepeppar
• 1/2 avocado till varje person

Börja med att dela blomkålshuvudet grovt i buketter och kör lite i taget i matberedaren tills det blir en risliknande konsistens. Jag har sett att vissa affärer också säljer färdigmixad blomkål under namnet blomkålsris, men det verkar vara en luring som leder till ännu mer plastförpackningar och ett dubblat kilopris – undvik om du kan.

Blanda det förhoppningsvis egenmixade blomkålsriset med pesto, solrosfrö, örtsalt, citron och några puffar cayenne. Hacka tomat och gurka och blanda i tillsammans med spenatblad. Ringla över lite olivolja och strö cashewnötterna överst. Försök att känna dina fötter, din mage och din andning medans du äter och lägg ner gaffeln emellanåt. Tugga långsamt. Njut.

Återkomst

I ett svagt ögonblick efter år av påtryckningar från en liten men stark skara på ca 3 personer, lovade jag att göra en tillfällig comeback i veganbloggarvärlden. Det passar bra som en del av en allt mer påtaglig existentiell ålderskris med återkommande morgondimmiga tankar på barnlöshet och döden. Jo min hjärna har faktiskt hakat upp sig lite på döden, varje morgon innan jag är vid fullt medvetande känner jag mitt skelett och undersöker om det går att röra på med muskelkraft. Om det går lever jag än. Om det inte går, vilket alltså hittills aldrig har hänt, tänker jag mig att jag är död och kan börja glida runt i kosmos och säga goodbye till alla som gått med mig på vägen i detta liv. Frukta ej, jag har inte fått en psykos eller blivit deprimerad! Det är bara frukten av en lite överdrivet stor mängd förändringar på kort tid. Dessutom är det nyttigt att då och då gå igenom perioder av existensiellt ifrågasättande. Och slår döden faktiskt till så är det ju lika bra att vara förberedd. Jag är full av ro och tillförsikt. Nu nära på veteranvegan, något ringrostig och flera år äldre än sist jag skrev här passar väl inget bättre än att börja återtåget på bloggen med min egen födeledagstårta. Som för att fira livet lite extra.

Blåbären har kommit i stockholmstrakten och skogen står där ute och väntar på er. Gör tårtan såhär:

Botten

• ca 5 dl mandelmjöl
• 1 påse ekologiska torkade aprikoser
• 1/2 tsk vaniljpulver
• 1/2 tsk kardemumma
• en liiiten nypa salt

Fyllning

• 5 dl blåbär
• ca 1 dl cashewnötter
• 1-2 msk honung eller farinsocker (beror på hur hardcore vegan du är)
• en nypa vaniljpulver

Strössel

• 1 dl kokos mixade i matberedare med ca 5 blåbär, så den blir lite lila.

1. Gå ut i skogen och plocka en halvliter bär. Låt dig ätas av myggor under tiden. Öva på att se det som ett sätt att få ge tillbaka lite till naturen som så tjänstvilligt förser dig med livgivande föda dagarna i ända. Betrakta kanske magin i detta. Kom inte hem igen förrän du antingen har närmat dig upplysning eller åtminstone blivit ordentligt blå på fingrarna.

3. Gör i ordning bottendegen i matberedare genom att rätt och slätt mixa alla ingredienserna till en deg, det tar någon minut. Platta ut på botten av en springform och ställ in i frysen.

4. Mixa cashewnötterna i matberedaren till ett mjöl, häll sedan i blåbären, honungen och vaniljpulvret. Bre på blåbärsfyllningen på bottendegen i springformen och frys det hela igen. Ta fram tårtan ca 1,5 timme före servering och strö på din lila kokos.

5. Låt gästerna smälla av när de smakar och ta åt dig när de säger att de tänker avguda dina kokkonster för resten av sina liv.

Variation: om du gör en mindre sats så att botten inte täcker en hel springform så är det smart att frysa blåbären innan mixning av fyllningen. Då blir det som en sorbet som är fast och lätt att bre på utan att den rinner iväg. Frys sedan det hela igen enligt ovan.

Rymdfartsverket rekommenderar?

Ja hej.

Jag har typ slutat laga mat. Försöker tänka ut vad jag äter till middag och kommer mest på att jag brukar ha rawfoodgröt i en burk som jag sitter i ett fönster eller en bänk och slevar i mig mellan jobb och kvällsaktivitet. Föder mig säkert med något mer inspirerande ibland, men kan inte riktigt komma på något på rak arm. Jo! Igår åt jag en halv grillad aubergine med friterad tempeh. Gott som satan, men med bara två ingredienser känns det inte värt att blogga om. Så skulle aldrig en äkta kock göra. (En äkta kock skulle kört auberginehalvan i mixern och kallat den för mousse). Men om någon skriver en vegankokbok för lågbegåvade har ni mitt fulla stöd att ta receptet rakt av.

Iallafall, så kikade jag egentligen bara in här för att dela med mig av ovanstående, som kom hem till mig i en artikel i en HSB-tidning som jag får hem mot min vilja. Den och en blaska som heter salt och peppar är som några slags tecken på att underången ändå närmar sig med snabbare steg än vad jag annars kan ta in. Alla bara renoverar sina kök hela tiden! Och nu ska alltså HSB bygga ett slags hus-labb för att glutta på folks levnadsvanor genom övervakningskamera, för att sedan utveckla nya typer av boenden där vi kan leva lika resurssnålt som astronauter. E. Jag vill inte verka petig, men släpper inte rymdfärjor ut ca en miljard gånger mer växthusgaser och kemikalier än alla rosaröda svenskars sammanlagda vinterresor till thailand?

Grönkålschips

Man är ju inte så dum att man lägger upp rätter på sin matblogg som blev ogoda, lite sådär eller rent av äckliga. Därför blir det lätt en ton av att allt är så himla gott hela tiden. För att det är det. Men grönkålschips, det är fasen det godaste av det goda just nu. Det är så gott att jag vill bjuda alla vänner på det, men aldrig lyckas eftersom jag ätit upp hela laddningen själv innan jag vet ordet av. Det blir oerhört krispigt eftersom kålen är så tunn, och oerhört gott eftersom Alexa Djungle har delat med sig av den godaste smaksättningen någonsin på chips.

I helgen var jag hos mina odlande vänner i kollektivet syltburken, och de hade fått upp grönkål så det stod härliga till. Tillsammans med 500 kilo morötter var hela garaget fullt, om man räknar bort platsen för alla cyklar. Jag hörde någon uttala orden ”ta så mycket du vill, vi hinner inte ta reda på allt”, och har sedan dess befunnit mig i begär och en mental chipshimmel, och haft en stor välfylld tygpåse som stått i ett hörn och väntat på chipsifiering. Nu sitter jag här hemma och torkar grönkål och funderar på hur jag ska bortförklara att jag sa till mina kollegor i tisdags att jag skulle bjuda dem på omnämnda skapelser, men att det garanterat inte kommer att finnas en smula kvar när jag kommer dit nästa vecka. Nåja, det är ett senare problem.

Jag modifierade Alexas recept en smula på grund av sviktande minne:

• 1 stort grönkålshuvud
• 2 dl solrosfrön
• 1 stor pressad citron
• 1 tsk cayennepeppar
• en skvätt tamari (glutenfri)/japansk soja (inte glutenfri men samma smak)
• nåra stänk salt
• ett par matskedar olivolja

Riv av det gröna från stjälkarna på grönkålen, och tvätta bladen noga noga så att alla kålmaskar slipper dö grilldöden. Samla ihop maskarna och lägg dem i en rabbatt utomhus, och låtsas att det kommer att rädda livet på dem. Lägg därefter de rivna bladen i en stor skål.

Mixa resten av ingredienserna med mixerstav till en slags smet, som du häller över bladen och masserar in i alla bladens skrymslen med nävarna, som en äkta tv-kock med rosiga kinder. Olja botten av en långpanna och sprid ut de smetiga bladen. Rosta i ugnen på ett av två sätt:

Rawfoodvarianten: på 50° över natten, med en sked som en spärr för ugnsluckan för att släppa ut lite fukt och tyvärr också värme. Vid denna procedur kan du med fördel grodda solrosfröna några timmar i vatten innan mixningen också. Torkugn är förstås ett bättre alternativ om du är benådad med en sådan gåva.

Snabbvarianten: på 90-100° i ca 2-3 timmar eller tills alla blad är helt krispiga och smälter på tungan. Rör om då och då med en stekspade.

Klyftade äpplen med lakritskross

Frukt är äntligen godis! Gott och blandat, närmare bestämt, som man ju köper bara för att få äta en svart och en röd eller gul samtidigt.

Samma fast friskare resultat i fruktversion uppnås om man krossar såna där små små fyrkantiga bitar av italiensk rålakris som finns att köpa i små pappersaskar eller påsar på braiga godisaffärer eller hälsokost. Jag använde mortel bara för att jag har en, men borde funka att mosa med bredsidan av en kniv, en hammare med bakplåtspapper emellan eller nåt annat fyndigt.

Sura svenska äpplen i klyftor och en liten hög (kanske 1 tsk) med lakritspulver blir en dip-fest för alla lakritslovers. Jag måste ringa hit lakritstrollet Max och be honom palla lite äpplen på vägen.